Härom dagen köpte jag situation Stockholm. Det brukar jag göra och nu när den även nått metropolen Uppsala så blir det ju så mycket enklare.
Det stod två försäljare vid stationen i uppsala en kvinna och en man, jag valde den kvinnliga.
-Ett stycke tidning tack. Så halade jag fram plånboken för att upptäcka att jag bara hade en femhundring. (pinsamt äckligt.)
-Jag växlar! sa jag och rusade över spåren. Kö i den jävla pressbyrån det är alltid kö där. Hoppas att hon inte tänker att jag inte kommer tillbaka. På dom minutrarna hinner jag uppdämma en ångest utan motstycke.
Hon kanske tror att jag sviker henne att jag bara sprätte med min femhundring för att jag hatar uteliggare!!!
Jag älskar uteliggare! Men nej jag menar, jag förstår dom, jag fattar hur lätt det skulle vara att hamna på gatan.
-Nej tyvärr vi har ingen växel! Säger den tuggumituggande pressbyråtjejen!
-Men va fan! det gäller liv och död!
Hon hatar mig, hon tror att jag har dragit sitter på en krog och smörjer kråset. Bankomaten, jag tar ut en hundring. Kutar tillbaka över spåren förbi den manliga försäljaren. Där där står hon likt en jesusinna med en ljusgloria runt huvudet.
Och vad gör jag då! Jo jag kastar mig i armarna på den stackars uteliggaren med all min ångest, och vägrar släppa. Tills hon varligt bänder sig loss.
- ett stycke tidning tack. snörvlar jag fram.Nu gråter jag också va i helskotta att jag inte kan hålla inne med mina känslor där dom inte behövs, jag borde vara den som stöttar.
Hon såg rädd ut, med all rätt jag förstår henne. Hon var inte förtjänt av min jävla ångest. Hon vill ju bara sälja sin tidning få in sina stålar.
Men det var en underbar jesusinna som hjälpte mig i mitt patetiska försök att hjälpa.
När jag hade torkat mina tårar fått en hand på min axel, som för att visa att allt blir bra lunkade jag iväg till mitt kurators besök.
Nästa gånga jag ser henne ska jag bara snällt köpa en tidning jag lovar på hedersord.
Inlägg
