gågatan. Klappar måååssste köpas, jag ska klara det...
sulorna på skorna var slut. Kylan bet. Då, plötsligt där, i ett skyltfönster står dom..skorna. Just som jag trodde att jag inte skulle klara kylan en sekund till.
Njae riktigt så var det inte, men jag skulle önska det.
Jag ville helt enkelt tröstshoppa ett par skor jag inte hade råd eller tid.
Jag gick i den ena skoaffären efter den andra.
- Men nu får jag ge mig, en sista sko prövning bara.
En par mycket snygga stövlar åkte på. Mycket snygga och mycket dyra.
Nej, dom är för dyra bestämmer jag mig för.
När jag skulle ta av den ena stöveln vill den inte. Hur jag än försökte gick det inte.
- Men va fa....! Svetten rinner jag börjar få lätt panik. Hur är detta möjligt?
Samtidigt ringer min son.
Jag svarar och utbrister:
- jag ringer dig sen jag sitter fast i en sko. Varpå han lugnt svarar:
- okej.
Tydligen inget konstigt med det. Han verkar van.
Det slutar hursom helst med att jag mycket generat säger till expediten:
- Jo hm ursäkta mig men jag sitter fast i en stövel. Efter tjugo minuters kämpande och svärande från den stackars expediten klipper hon sönder den mycket fina och svindyra stöveln.
Svettig och med en kniv i handen tittar hon på mig och den skitlånga kö som hunnit växa till sig ler ett mycket "hjärtligt leende"
- Nej, men det är ok.
Jag vågade inte vända ryggen till utan backar, och samtidigt knäpper jag händerna och likt en japan tackar jag mig ut ur butiken. Med ett löjligt grin på läpparna.
Ja jäklar jag förstår att alla kan hamna i en scen ur filmen Falling down när som helst speciellt i juletider.
Kontentan:
Beware! tänk er för innan ni tröstshoppar i julefrid.
Inlägg
6 kommentarer:
Hahahaha! det där är så du! Jag är inte förvånad att robin inte är förvånad. Alls.
Fler tecken! Skorna var som gjutna helt enkelt. Askungen typ.
Jag tycker du borde fått dem... uppskurna och upplagda på silverfat.
(Ja, vaddå? De var ju redan sabbade för alla elaka styvdöttrar)
Jag brukar ibland fastna i blusar i provhytter för att jag är för lat för att knäppa upp knapparna, utan trär blusen på mig med knäppta knappar. Så får jag tokpanik och vill bli av med blusen men fastnar med den halvvägs och armar och huvud är liksom fastlåsta som i ett skruvstäd och då kommer jag heller inte åt knapparna som förstås är ut och in. Efter en sådan utbrytarpärs brukar jag var så svettig och varm och uppriven att jag bara rusar ut ur affären utan att ha handlat någonting.
Torgnysdotter:Stackars mitt barn! Vad har jag gjort med den stackarn.Nåja vad är väl en bal.
My: Ja jag vet visst är det ett tecken!Jag har antagligen missat min prins.
albatrossen: mmm cellskräck jag vet. Undra när man ska rusa ut ur provhytten med tröjan över huvudet och skrika på hjälp.
Klaustrofobi i provrum brukar lösas utan skador, men är alltid lika jobbiga ändå... tankarna går heta. Varför lär man sig inte att känna redan när det är på väg på att det inte passar och ge upp redan där?
Den ville inte skiljas från dig.Så enkelt är det.
kram.
Skicka en kommentar